Jag har precis läst igenom alla era kommentarer och är glad att ni väljer att skriva ner hur ni känner och upplever frågan kring föräldrarledighet och jämställdhet. När jag rannsakar vår situation och valet vi har gjort kring våra föräldrardagar kan man krasst konstatera att näe: Det är inte delat 50/50, på det viset är det inte jämställt. Av många anledningar passar detta oss bäst i rådande familjesituation och därför har vi valt att göra så.
Jag fick en kommentar av hon76:
Får jag fråga dig en sak Anna? den här frågan kanske är känslig men jag har funderat på hur du/ni resonerar. Du verkar vara en stark kvinna som har rört på dig en hel del i världen. Jag skulle tro att du är feminist (om jag får utgå från det du skriver).
Här skriver du att Lovi snart ska skolas in på dagis och att din ledighet är slut. Vad hände med din sambos ledighet? Hans föräldraledighet? Det jag undrar är hur du/ni har resonerat när du/ni valt att endast mamman tar alla föräldradagar. För mig är detta en viktig fråga och det gör mig lite ledsen varje gång jag möter människor jag verkligen tycker om som inte alls delar sin föräldraledighet på ett jämlikt sätt.
Jag svarade såhär:
Tack för frågan! Det är ingen känslig fråga alls och jag kan bekräfta att jag är en stark kvinna/feminist som rört mig i världen.
Sedan vi fick Toddo som idag är 3 år gammal har min sambo tagit ut en föräldrardag i veckan. Detta för att vi har velat spara dagar. Toddo började på dagis när han var 11 månader vi har med andra ord många föräldrardagar kvar att plocka ut på honom. Vår dröm VAR & ÄR att kunna hyra ut lägenheten ett år, resa till Karibien och ha det gott med familjen. När detta blir av är svårt att sia i eftersom vi vill ha fler barn och eftersom jag vill bli klar med min utbildning.
Med Lovisens föräldrardagar resonerade vi som så att jag skulle plocka ut så mycket pengar det går. Jag har hög SGI och tack vare att jag tagit ut full pott har vi ammoreterat av en stor del av vårt bolån. Min sambo har skrivit över de dagar han får skriva ut och jag har plockat ut dem. Tyvärr missförstod jag försäkringskassan och trodde att MINA dagar skulle räcka till februari 2011. Så var inte fallet. FÖRÄLDRARDAGARNA skulle räcka till slutet av februari vilket betyder att de 60 dagar som finns kvar är min sambos.
Min sambo har mycket flexibla arbetstider vilket gör att han är hemma mycket samt att han tar ut en föräldrardag i veckan och kommer göra det en lång tid framöver. Detta kombinerat med att jag studerar känns som en bra lösning för oss eftersom vi får mer kvalitétstid TILLSAMMANS med familjen. Huruvida vårt sätt är jämställt eller ej kan jag inte svara på. Det är en bra lösning som fungerar för oss i vår familjesituation. Vad tycker du? Vad tycker ni andra som läser? Är vi jämställda eller ej?
Resten av diskussionen kan ni läsa här. Jag uppskattar fågan och det känns märkligt att jag som tillsammans med min partner strävar efter att leva ett jämställt familjeliv plötsligt får en bild av att vi inte gör det för att jag tagit ut fler föräldrardagar än honom. För mig handlar jämställdhet om så mycket mer än att dela lika på allt. Jämställdhet är en kompromiss där lösningen är det bästa för familjen. Vad är jämställdhet för dig? Millimeterrättvisa eller praktiska lösningar? Detta är en fråga jag hoppas att ni svarar på. Jag tycker det är intressant att se saker från olika synvinklar.
Jag fick hem ett reklamblad från pressbyrån. De visar upp ett urval av de tidningar de säljer. Under kategorin Mode hamnar Cosmopolitan på andra plats:
Det är i Cosmopolitan du kan läsa dig till om din partner är otrogen samt lära dig höstens hetaste ställningar
Gäsp! Jag blir så himla trött på sexhypen. Vart tog fantastin och den egna upptäckarlusten vägen? Varför måste man pracka på unga kvinnor ”höstens hetaste ställningar”. Vilka ställningar man väljer att ha vid en sexakt är väl helt och hållet upp till paret i sig att komma fram till. Det känns som om man matar flickor och indoktrinerar dem till att göra saker de plötsligt känner att de måste göra för att vara ”heta i höst”. Sex är naturligt. En skön grej man gör tillsammans med någon man gillar och tänder på. Varför göra det till prestationsångest?
Ett drömdatum att:
- Föda barn på, jag passar på den
- Bli friad till, sannolikheten att älsklingen pop the question just idag ser jag som liten
- Göra ett viktigt statement i livet, vad skulle det vara? Att ge mig fan på att kämpa med de sista 10 kilona?
Nästa drömdatum som inträffar blir 111111. Jag undrar hur livet ser ut då. Det är om ett år och en månad. Om jag får gissa och tro hoppas jag att följande inträffat till dess:
- Vi har kommit helt i ordning med vår lägenhet, det vore väl märkligt annars.
- Lovisen har hamnar på ett bra dagis
- Jag har kommit en bit längre på mina studier
- Ett tredje barn sparkar i magen
- Jag har lyckats nå min målvikt på 77 kg
Vad tror ni att ni gör 11/11-11?
Under en morgonpromenad häromdagen mötte jag inte mindre än sex pitbullterrier. En av dem sprang lös och jag undrar: VARFÖR? Med tanke på dessa hundars psyke, med tanke på debatten och med tanke på att människor faktiskt är rädda för dem undrar jag hur man som hundägare tänker när man låter hunden springa fritt.
Jag älskar hundar, men just kamphundar får mig att rygga tillbaka. Sådan herre sådan hund. Varför väljer man att skaffa en kamphund? Det finns så många fina hundraser att välja på. Vad är det som gör pitbull så attraktiv? Hundar tycks vara en trend. Förr sprang varenda kotte runt med en chiuaua i handväskan, en numera ovanlig syn. Vad hände? Vart tog alla chiuauahundar vägen? Ledsnade ägaren och skaffade en pitbull?
Brukar man ha lekar på fest och vad leker man i sådana fall? Vi kommer vara runt 30 personer. Har någon av er varit på någon fest där det lektes någon rolig lek?
Leken ovan går ut på att lagkamraterna ska pricka toalettrullen med en morot. Lite obcent, mycket kul. Blir dock svår att leka med så många deltagare.
Men av någon märklig anledning känns det alltid som om jag presterat något stort varje gång jag handlar hem mat. När är det min tur att växa upp och inse att jag är mamma?
Min hals! Vad är det som har hänt? Den ömmar för andra dagen i rad nu. Hur länge brukar man dras med halsont? Jag vill bli frisk.
Jag älskar att fotografera, tyvärr blir det inte av att jag gör det särskilt ofta. Sedan en månad tillbaka ligger laddaren till min systemkamera på landet och nu är batteriet slut. Jag känner mig helt handikappad och jag avskyr kameran i min i-phone. Det tar riktigt dåliga bilder. Skärpa hallå? Vad tänkte Apple med?
”Vi släpper en ny ball telefon, men vi ger den sämre prestanda på kameran än alla andra mobiler, bara för att det är lite kul.”
Sedan ett tag tillbaka funderar jag på att införskaffa mig en enkel smidig pocketkamera som är lätt att fiska upp när tillfälle bjuds. Känner du möjligtvis till någon adekvat teknikpryl av detta slag som du tror skulle passa mig?
Du ba: Men hallå??? Hur svårt kan det vara?
Jag ba: Jättesvårt!
Skratta gärna och tyck att jag är en galning. Men såhär ligger det till. Min hjärna har bestämt sig för att rangordna lattedrycker som etta, två och trea i mitt belöningssystem. Jag behöver minst en latte om dagen för att må bra. (Inbillar min hjärna mig i allafall.) Nu har jag bestämt mig för att sätta ner foten.
Veckan som kommer är en lattefri vecka . Tänk vad koffeinavgiftad jag kommer bli, tänk vad stålar jag kommer att spara in på och tänk vad lycklig miljön kommer bli. Bara fördelar med andra ord. Jag ogillar att vara beroende av något. Jag vill själv kunna styra över vad jag ska äta, dricka, göra utan att en lustig hjärna ska komma in och blanda sig i. Medelpriset för en latte ligger kring 35 kr. Utan att överdiva dricker jag minst tio lattar i veckan. Det kostar mig:
= 350 kr/veckan
= 18 200kr/ året
Sjukt va? Men sån är jag och jag lär ju knappast vara ensam. Eller? Jag kanske borde dra igång en folkrörlse. Anonyma Latteister. För mig är detta en verklig utmaning och nu tänkte jag föreslå mina kloka bloggläsare att ni hakar på den lattefria veckan. Sprid ordet!!!
Bilden från en svunnen tid. Bli inte förvånade om Wayne´s Coffee går i kånken nu.
Bilden är hittad här.
Min axelbandslösa bh låg i tvätten och jag hade ändå planer på att köpa en till. Jag släpar med mig barnen till triumfbutiken och provar ut en ny. Bh:n sitter perfekt. Från något odefinierbart till en snygg urringning. Smäck. Den ska jag ha. Jag tar fram plånboken och mitt stämpelkort. När jag stämplat fyra gånger får jag 50% på femte köpet. Bh:n kostar 469 kr.
Kassörskan: För att man ska få en stämpel måste man handla för minst 500 kr.
Jag: Jaha? Men jag vill inte ha något mer.
Kassörskan: Vad sägs om en tvättpåsa till bh:n?
Jag: Behövs inte jag har flera stycken.
Kassörskan: Vad sägs om en trosa?
Jag: Nej, jag har inte tid att kolla ut något.
Kassörskan: Men jag kan kolla snabbt. Föredrar du någon speciell färg?
Jag: Vitt
Kassörskan: Tittade, jag hittade ett par lavendelfärgade.
Jag: Ta en tvättpåse då. *suck*
Nu har jag en stämpel i kortet och en irritation uppbyggd mot butiken. Jag tycker det är fult. Istället för att lura på mig en tvättpåse kan de ju höja priset på bh:n. Jag tänker lämna tillbaka den där tvättpåsen. Basta. På tal om bh:ar berättade en vän till mig att hon hittat en jättefint märke ”Aubade” på NK. Svindyra bh:ar men väldigt bra. De ligger runt 900 kr. Gulp, det känns ganska dyrt för en bh. Men jag kan verkligen tänka mig att det känns lyxigt att glida runt i en sådan. Innan jag föll för triumf brukade jag handla på details. Innan dess köpte jag bh:ar på Kapp Ahl. Men jag märker verkligen STOR skillnad på kvalitén.
Varför är lagidrott könsindelat egentligen? Tänk så dynamiskt det skulle bli med mixmatcher! Killar är kanske lite större rent fysiskt, men teknisk borde spelet inte skilja sig något nämnvärt mellan könen.
Vm-final i fotboll. Tänk om hälften av spelarna på planen var kvinnor. Så häftigt det skulle vara. Som barn leker man ihop på gården och i skolan. Sedan, vips, hej delar vi på flickor och pojkar. Men varför? Någon som vet?
Jag är jag. Jag är en kvinna i mina bästa år. Jag har ett brinnande intresse för fjärran stränder och länder. Jag dyker, jag älskar utmaningar, jag är kreativ, jag har drömmar, jag är en sucker för dyra stiliga klänningar och tapeter osv. Jag är precis som alla andra. En i mängden. Jag har överflödiga kilon jag ska bli av med och jag pluggar till lärare. Jag är mamma till en blivande treåring och till en snart 8 månaders bebis. Jag är förnärvarande totalt befriad från tålamod och det är ungefär här det börjar bli jobbigt.
Pass opp. Bloggen kanske är på väg att förvandlas till en läskig mammabikt där jag är monstret som triggas igång. Monstret som inte kan behärska sig. Monstret som tidigare varit världens bästa mamma med pedagogiskt tänkande/handlande och mängder av tålamod. Who are you? And what have you done with my sence? Demons out! Jag vill inte skälla, ändå gör jag det. Dumma, dumma mig. ”Dumma mamma” är för den delen en tvåordsmening som den lilla treåringen brukar flitigt nuförtiden. Tips på hur man hanterar sina barnsliga aggressioner när en 15 kilosklump, drygt 100 cm lång mopsar upp sig? Räkna till 10? Låtsas som att det regnar?
Min älskling säger att jag måste sluta tjata. Jag pratar förstås om att fria. Vi ska gifta oss, någon gång i framtiden, det har han sagt. Men när då???
Jag kommer in i faser ibland då det ända jag tänker på är hur roligt det skulle vara att gifta sig. Bli fru och man, äkta makar, ha en kärleksfest och så vidare. ”När ska du fria till mig?” frågar jag ibland och märker genast att stämningen förändras. Senast jag var inne i min ”tjatperiod” frågade han mig om det är vanligt att tjejer tjatar sig till ett frieri. Jag har ingen aning och kan inte svara för någon annan. Ni där äkta makar där ute: Hur gick det till???Kom frieriet som en blixt från klar himmel eller hade det indikerats flitigt?
Den som väntar på något gott…
Tiden går fort när man har roligt. Kvällspressen måste ha tjänat enorma summor på alla lösnummer de sålt. Svarta versaler på gul bakgrund med säljade rubrik om något som rör den kungliga familjen. Imorgon gifter sig Daniel och Viktoria. Jag är i valet och kvalet om jag ska promenera ner till slottet för att få en skymt av den kungliga kortegen. Jag skulle inte vilja kalla mig royalist och jag tycker det hela är medeltida. Men oavsett är detta en sevärd händelse. Tycka vad man vill om monarkin, i morgon kommer kungahuset bjuda staden på show.
På kungahusets hemsida kan man se vilken väg kortegen tar. Ska du gå dit?
Jag fotade några utav grannbarnen på gården häromdagen. Jag sitter ju i sandlådan dagar i ända och det blir många fina ögonblicksbilder där. Bilder som jag sedan tänkt ge till deras föräldrar. Efter en stunds plåtande kom jag på att jag kanske skulle be om tillåtelse att fota först. Jag måste passa på och säga att vi är goda grannar och bor i samma trapp. När jag träffade mamman idag sa jag att fotade barnen i sandlådan och bad om ursäkt för att jag inte frågat dem om lov först.
- Ingen fara, bara du inte lägger ut dem på nätet, säger hon med en smula oro i rösten.
- Självklart inte. Jag skulle ALDRIG lägga ut dem på nätet, svarar jag.
Det är sant. Jag skulle aldrig lägga ut en bild av någons barn på nätet och om jag nödvändigtvis kände ett behov att göra det skulle jag självklart fråga föräldrarna om det var okej. Själv är jag väldigt restriktiv med att posta bilder på mina barn. Jag har gjort det men gör det inte längre. Av integritetsskäl för mina barn. Jag har även varit restriktiv med att posta bilder på mig själv. Men nu efter noggrant övervägande gör jag det. Jag resonerar som så att många av er som läser är människor som jag känner. Jag står för mina ord och har inga problem med att bli igenkänd offentligt även om det betyder att mitt barns dagisfröken eller snabbköpskassörskan runt knuten skulle ha tillgång till det jag skriver. Jag har även postat förändringsbilder på min kropp. Jag står för det också. Kroppen tillhör mig, det är jag och precis så jag ser ut. Den blir mindre och mindre för varje bild och detta visar jag upp i syfte att inspirera någon annan tjockis där ute. Det är inte omöjligt att gå ner i vikt. Kan jag kan du.
Vad tycker du om att lägga ut barnbilder på nätet? Vad tycker du om att lägga ut bilder på sig själv eller förändringsbilder? Finns det för och nackdelar? Spontant föredrar jag att läsa bloggar där personen i fråga har bilder på sig själv. Det känns mer personligt och trovärdigt.
Jag hoppas verkligen att du tar upp skiten efter din hund. Igår gick jag förbi denna lappen. Hur tänker man om man går ut med sin hund utan bajspåsar? Är det inte lite skämmigt att bara lämna en bajs på marken så där?
Jag har tillägnat mina läsare en helt egen sida. Jag har dessutom skapat en kategori där ni som läser gärna får tipsa om sådant som kan hjälpa mig i in vikresa. Träningstips, måltidstips och liknande.
Min son leker med en annan pojke. De sitter på en snurrgunga och för att de inte ska tappa balansen och trilla säger jag till killarna att de kan hålla om varandra. Min son tar tag runt den andra killen, som genast slår bort min sons armar. Varpå killens pappa skrockar:
- Vad skönt att du inte vill krama andra killar. Det är ett gott tecken! Haha-hihi-hoho.
I mitt stilla sinne undrade jag vad som var så hiskeligt skojigt. Gott tecken på vad? Ett tecken på att killen inte är bög? Give me a break, går folk runt och oroar sig för sådant? Låt barn vara barn och pracka inte på barn din egna homofobi.
Ni som hängt med ett tag vet att jag startade igång ett slim och trimprojekt i december förra året. Projektet resulterade i en helt egen viktblogg med enbart fokus på sådant som berör ämnet.
Jag blir splittrad av att skriva två bloggar. Det känns som om båda bloggarna blir lidande. Just nu överväger jag att lägga ner viktbloggen och samla allt hos Apan.
Apan är bloggen om mig och viktresan är för närvarande en del av mig. Hur upplever ni min blogg ev. mina bloggar? Se frågan som en marknadsundersökning. Ni är ju trots allt mina läsare och just nu behöver jag en utvärdering av er.
Studentflaken viner förbi och avlöser varandra. Med dunkande musik, skrik och hoppande studenter.
I år är det tio eller elva år sedan jag tog studenten. Minns inte så noga åren går för fort. Livet har blivit ungefär som jag hade hoppats. Jag har det bra och är så glad över att vara tio eller elva pr äldre än de som hoppar på flaken idag.
Bombastiskt, prunkande, pompöst, överdådigt… Varför ta en, när man kan ta två, tre eller fyra. Varför inte tio eller kanske hundra. Ordet måtta används inte särskilt ofta i mitt vokabulär. Måtta är ju trist. Nej, ska det vara så ska det vara. Jag tycker om när saker och ting är mycket. Gärna för mycket. Det spelar ingen roll om det rör sig om bling-bling eller mängd vindruvor. Ska det vara, så ska det vara.
Just vinduvor är ett bra exempel på när jag ska överdimensionera. Istället för att ta en fin klase när jag står bland frukterna envisas jag med att proppa påsen full. Ofta slutar det med att en tredjedel av vindruvorna blir dåliga och måste kastas. Ett annat exempel är när det kommer till uteplatsen. Varför ha en pelargon när man kan ha åtta? Varför ha en klematis när man kan ha fyra? Varför inte köpa femtio petunior när man kan göra det? Ska det vara så ska det vara.
Brukar du falla för hämningslösa begär där det inte finns någon måtta?
Jag sitter på bussen och vi glider över Västerbron. Bakom mig sitter två kvinnor och konverserar:
- Visst är utsikten vacker, men jag fattar inte varför de inte sätter upp galler.
- Du menar att det skulle minska risken för att vilja hoppa?
- Ja. Precis.
- Är det många som hoppar?
- Kanske ett tiotal om året.
Jag blir lite irriterad på tankesättet. De som väljer att ta sitt liv gör det på ett eller annat sätt. Antingen hoppar man framför ett tåg, från en bro eller kanske man sätter i sig tabletter. Att bygga igen den vackra utsikten vid Västerbron om utifall att någon får ett infall att hoppa är enligt min åsikt ett korkat förslag. Ska kollektivtrafiken sluta köra tunnelbana och ska läkemedelsbolagen sluta tillverka mediciner också?
Efter morgonens viktchock bestämde jag mig för att ta två flugor i en smäll. Jag har powerwalkat 7247 steg till Willys. Där köpte jag fulblöjor och kex. Kex is uppenbarligen the shit. När man bor på en gård med massor av ungar är det guld värt att kunna fiska upp ett kex eller två.
Säger du kex eller scheeeeks? Jag säger kex. Jag menar, hur svårt kan det va?
Är det jobbigt att texten är så här liten? Själv stör jag mig lite på det, men gillar designen förövrigt.
Jag gillar verkligen min nya bloggdesign. Det är ett färdigt tema som heter Digg 3 Column. Jag har med andra ord inte gjort så mycket mer än klickat i en ruta. Jag gillar den men är inte helt tillfredställd då det finns två saker jag stör mig på:
1. Texten är mycket liten. Inte ska Studentskan behöva införskaffa nya brillor för att kunna läsa min blogg.
2. Bilder som hör till gamla inlägg syns inte.
Finns det något där ute i cybervärlden som skulle kunna hjälpa mig att få bukt med dessa två störningsmoment?
Är det rätt att en långtidsjukskriven människa som av psykiska eller fysiska skäl inte har möjlighet att arbeta blir utförsäkrad? Är vi vår lyckas egen smed? Är det upp till var och en att ta tag i sitt eget liv. Rycka upp sig. Klippa sig och skaffa sig ett jobb?
Jag håller som bekant på att rensa i röran. Feng Shui på hög nivå. Gamla kläder, gamla prylar, gamla tyger, allt ska bort. Bort för att det inte används, bort för att det bara ligger och tar energi. Vissa saker har jag kastat, annat skänker jag eller försöker sälja på blocket. Häromdagen annonserade jag ut en vinterjacka på blocket. Nu har jag fått ett svar:
”Ang. annonsen på Blocket. Du har möjligtvis inga strumpbyxor att avvara?”
Jag fick dåliga vibbar. Det känns inte så roligt att få ett sådant svar. Vad är det för människa som frågar så?
Jag var hos läkaren var i tisdags. Mitt humör skämtar aprillo med jämna mellanrum. En berg och dalbana i hormonernas förlovade land som skulle kunna ha med sköldkörteln att göra. Dessutom påverkar sköldkörteln vikten. Nu väger jag cirka 90 kg och det är en övervikt på minst 15 kg. En övervikt som jag har burit på i snart 10 år. Genom ett enkelt blodprov tar man proverna och sedan dröjer det ett par dagar innan man får svar.
Besöket tog fem minuter och kändes väldigt oseriöst. Läkaren frågade mig varför jag var där. Jag svarade att jag misstänkte att min sköldkörtel var ur balans. Hon frågade varför, jag svarade viktproblem och humörssvängningar. Hon frågade om jag hade andra åkommor, jag svarade att jag får fruktansvärd huvudvärk ibland. Utan att blinka eller ställa ytterligare frågor hade jag fått ett recept på migräntabletter. Migräntabletter som jag inte ens kommer äta eftersom jag ammar och eftersom medicinen går över i bröstmjölken vilket vore direkt olämligt för Lovis.
Jag har verkligen inget förtroende för sjukvården. Utredningen på Toddos mage är över, de kom inte fram till något. Trots det händer det fortfarande att han bajsar ärtsoppa. Det känns inte normalt. Men läkarna säger att han är frisk. Måste man bli sin egen forskare för att få hjälp inom vården?
Det blir tredje gången jag röstar i ett riksdagsval och jag skäms över att jag inte har bättre koll. Nu ska jag försöka bilda mig en uppfattning av vilken politik de olika partierna för. Vet du vad du ska rösta på?
Senaste kommentarer