Lovisen har skrikit sig igenom denna dagen. Något är väldigt fel i hennes tillvaro just nu. Hon har inte ätit och inte sovit. Vad går hon på? Kan de vara tänderna? Jag misstänker att hon väntar ut mina tuttar, det har varit inflasion på den varan i helgen. Hon var så himla förkyld och jag hade inte mage att neka henne. Ett litet återfall i mjölkbaren så att säga.
Eftersom hon är hungrig men totalvägrar mat tog jag tillfället i akt och blandade en flaska välling. Hon tyckte den var rolig tills hon upptäckte att hon var på väg att bli lurad, hon har hitintills dissat alla försök till välling. En kompis berättade för mig att hennes kompis barn matvägrade i 17 timmar, sedan tog han välling. Det känns lite grymt, men jag kan tänka mig att det är effektivt.
… i Lovisens värld. Igår släppte hon taget och tog tre raska steg. Vår lilla bebis! Snart går hon. Det känns som om den motoriska biten lossnat som en propp, plötsligt händer allt på en och samma gång. Hon har fått dagisplats. I slutet av november börjar hon på dagis 1 år och en vecka gammal. Jag är så glad att allt verkar lösa sig till det bästa.
Det händer även grejer i min lilla värld. Jag har kommit in på ett par distansutbildningar och ska snart börja plugga. Om jag har tur kommer jag även kunna hoppa på mitt program i slutet av höstterminen. Just nu ska instutitionen ha möte och fatta beslut om att ge mig dispans eller ej. Det lät positivt på telefon, men man vet aldrig. Idag har jag köpt en almanacka och känner mig taggad att gasa på. Livet har puttrat på tomgång länge nu känns det som. Mammaledighet i all ära, men jag är otålig och vill återuppta mina studier. Känslan av att leva på tomgång är ganska frustrerande. Det känns som om jag aldrig kommer bli färdig med mina studier.
Jag är fylld av förväntan inför vad som komma skall. Tjihoo!
Efter lössbeskedet på dagis förra veckan har tusen osynliga loppor slagit sig ner i mitt sinne. Det känns som om hela jag är en lusinvasion. Luskam är införskaffad, loppmedel likaså, men var är lössen???
Jag bokstavligen tvingar min sambo att söka löss på mig såfort han kommer åt, jag studerar barnen maniskt och hittar… Nada. Inga loppor.
Självklart hoppas vi alla på en sådan. Min lördag började tidigt i more när jag blev tvungen att springa upp och leta efter en snorsug. Lovisen hade andnöd, det lilla flickebarnet har råkat ut för en förkylning from hell. Efter att ha tömt hennes näsa på tre liter gult kleggigt snor softade vi och tittade på bollibompa. Jag fantiserade om två goda smörgåsar med bregott, ost och skivad gurka. När jag slutligen fick ändan ur vagnen och skulle göra mina smörgåsar upptäckte jag till min förtvivlan att smöret och gurka var slut. Det störiga är att jag tog det sista så jag kan inte skylla på någon annan heller.
- Nybakat bröd
- Nystädat hem (såpa, ajax und so weiter)
- Magsyra
Rätt svar: Magsyra
Lovisens mage stöter upp sura saker. Det luktar i hela hallen tack vare att jag missade en stor spya, som hon sedan kröp runt i. Nu är golvet alldeles blankt av intorkad spya och jag misstänker att det är mitt jobb att torka upp det.
Vi är nyss hemkomna från vårt skogsäventyr. Drömmarnas Trädgård började precis på barnkanalen. För er som inte är invigda i barnprogramvärlden kan jag avslöja att Drömmarnas Trädgård is the shit. Det fungerar alltid. Toddo sitter som förhäxad och stirrar förstummad på de små figurerna.
Lovisen är inte invigd ännu, men jag tänkte testa och se om det funkar på henne. Hon är ju snart ett år gammal. Soffan är hon för liten att sitta i med risk för att trilla ner, golvet funkar inte då kryper hon därifrån. Mamma Apa tänker så det knakar och springer in på barnens rum och hämtar den lilla gungstolen. Den gillar hon att sitta i dessutom vågar hon inte klättra ner från den. Testing, testing. Provsvaret visar negativt resultat. Hon är inte intresserad. Makka Pakka får vänta ett tag till.
Jag har längtat så länge. Efter synen av knotiga stubbar och svajande grantoppar. Toddo sov hos sin farmor och farfar i natt. Lovi sov ingenting. Hon har tandsprickning och ett gnälligt beteende som sträcker sig utanför ramarna.
Varm choklad, mackor, ett trepack apelsinmer, frukt och barnmatsburkar utgör äventyrets färskost. Vi sitter på bussen, taggade till tusen. Sa jag att jag packat ner svampkorg och svampbok?
Du är mjuk.
Jag smeker ömt din kind.
Dina ögon glittrar och du ser på mig med en blick fylld av visdom.
Du är en gammal själ i en ny kropp. Redo att ta dig an världen pånytt.
Din blick gör mig varm inombords samtidigt som mitt bröst värker till av vemod.
Ditt äventyr har bara börjat och det är långt. Det är en spännande resa. Jag önskar att jag fick följa dig hela vägen. Men det går inte och jag får inte. Underbara dotter, jag älskar dig. Jag tackar livet för alla dagar vi lever tillsammans och färdas ihop på livets resa. Du kramar mitt finger, jag fäller en tår.
Innan jag fick barn hade jag många föreställningar om hur familjelivet skulle vara. Jag visste med bestämdhet att jag aldrig skulle låta mig ryckas med i konsumtionssamhällets karusell. Kläder med racerbiltryck skulle bannlysas och leksaker skulle vara väl genomtänkta. De skulle stå prydligt uppradade på hyllor i barnrummet och aldrig någonsin skulle det ligga leksaker utspridda i lägenheten.
Saker och ting blir inte alltid som man tror. Jag tackar gud för att det finns mössor med racerbilar på för annars skulle Toddo frysa om öronen. Den förbannade röda racerbilen är det enda som gör att han går med på att bära mössa. Jag har sedan en timma tillbaka plockat leksaker. De finns överallt och är som en jobbig krypande känsla i kroppen. De finns överallt, inne på toaletten, under min kudde, i en sko, på mitt skrivbord överallt utom där jag hade önskat att de skulle vara. Inne på barnens rum.
… ungefär så uttryckte sig läkaren på barnsjukhuset idag.
Jag har precis varit där med Lovisen som har haft klåda sedan hon föddes i stort sett. Hon river sig i nacken och på magen. Tydligen har hon atopisk eksem eller något i den stilen. Nu väntar en dunderkur med mildison och sedan får vi hoppas att klådmönstret bryts. Inne i läkarens rum satt en bild med olika typer av bajskorvar. Den översta typ 1, var slående lik Toddos harpluppar.
- Men sedär. Min treåring lyckas med sådana här vackra skapelser, sa jag och pekade på typ 1.
- Då är han förstoppad, svarde läkaren och spände ögonen i mig. Har han haft sådan avföring länge?
- I ungefär hela sitt liv känns det som.
Förstoppning är tydligen ett vanligt fenomen. Människor går runt och tror att deras bajs är som det ska, men faktum är att den perfekta bajskorven är härligt krämig och korvig eller vad man ska kalla det. Plötsligt fick jag mig en tankeställare. Tänk om jag också är förstoppad? Läkaren sa att om en i familjen är förstoppad är sannolikheten stor att fler är det. Det handlar om vad man äter. Man ska äta mycket fibrer och drivcka mycket vatten. Jag äter lite fibrer och dricker lite vatten. Det börjar bli dags att lägga om kostvanorna. Jag är totalt värdelös på att få i mig frukt och grönt. Måste skärpa till mig. Faktum är att jag idag tuggade i mig en tredjedels röd paprika och just nu mumsar jatg fruktsalladsmellis. Det ska nog bli ordning på mig med ska ni se.
Klockan fyra på morgonen då skönhetssömnen är som skönast sätter sig en liten treåring upp i sin säng och vrålar:
- Var är min racerbil?????????
- Lägg dig ner och sov nu. Det är mitt i natten, viskar jag.
- Jag vill ha min racerbil!!!!!!!!!!
- Tyst, du väcker Lovisen, viskar jag.
- Jag VILL ha min racerbil.
- Shhhyssssss! säger fadern och kliver upp för ett toalettbesök.
Den lilla treåringen hoppar upp ur sin säng, springer ut i det kolsvarta vardagsrummet, lyckas på något vis lokalisera racerbilen. Springer tillbaka, lägger sig ner i sängen och somnar. Är detta ett normalt beteende? Det har upprepats ett par nätter i rad nu.
Toddo: Mamma, kan vi läsa två böcker?
Jag: Nej. En bok på kvällarna, det vet du.
Toddo: Okej.
Jag: Alfons Åberg?
Toddo: Nej. Jag vill läsa boken om den stora killar och många små.
Jag: ???
Toddo: En stor kille och många små.
Efter mycket frustration sprang den lilla treåringen in på sitt rum och kom tillbaka med ”Snövit och de sju dvärgarna”.
Läs gärna detta inlägg som jag skrev för ett tag sedan rörande ämnet prinsessifiering.
Det är en och en halv vecka sedan jag började trappa ner amningen. Vi började med att sluta amma dagtid. Sedan ett par dagar tillbaka ammar jag inte på nätterna. Lovisen smaskar nu mamma enbart morgon och kväll. Hon har börjat äta mycket bättre. Igår kväll åt hon en hel burk mat och en halv burk solskensfrukt till dessert. Sedan ammade hon och somnade som en stock. Nu är vi på väg till BVC för att göra en uppföljning på vikten. Det ska bli spännade att se om hon ökat i vikt.
Jag och Toddo lyssnar på Bamse inne på barnens rum. Han älskar musiksagor och lyssnar alltid på dessa skivor medan han leker. I treårspresent fick han en liten cd-spelare av oss, vi börjar bli rädda om vår egen och tänkte att han kan ha en inne på rummet. Från spelaren hörs: ”Farmor steker köttbullar.”
Toddo: Skalmans farmor steker köttbullar. Jag: Bamses farmor steker köttbullar. Toddo: Nej mamma! Det är Skalmans farmor. Jag: Du, jag VET att det är Bamses farmor. Toddo: Nej mamma! Det vet du inte.
Jag: Aja, det är väl Skalmans farmor då.
Morgonkoas i vanlig ordning. Toddo ska till dagis och vägrar ta på sig sina nya höstkängor. - VILL INTE!!! VILL INTE HA DOM SKORNA MAMMA!!!
- Men du. Store Chris har exakt likadana skor som dessa.
- Vad sa du?
- Vill du inte ha likadana skor som Store Chris?
Skorna åkte på lätt som en plätt och jag tackar gudarna för min förmåga att snabbt komma på vita lögner när nöden kräver. För er som inte är insatta kan jag informera om att Store Chris är servicekillle på en racingbana där bilen Rorri bränner däck för kung och fosterland.
Dricker en chailatte och äter en ostfralla. Toddo vägrade titta på bilderna sköterskan visade upp, vägrade prata, vägrade klä av sig, vägrade ställa sig på vågen, vägrade mäta sig, vägrade rita osv. Sköterskan sa att det finns en anledning till begreppet treårstrots.
Nu har jag och Lovi tagit det första steget i den omvälvande ”sluta-amma-processen”. Sedan ett par dagar tillbaka ammar jag henne enbart morgon och kväll. Det fungerar bra. Åtminstone tills jag råkar ”boobflasha”. Stackas lilla flickebarn, hon blir helt till sig då och flåsar som en brunstig tjur. Men mamma Apa lär sig av sina misstag och byter inte längre om när Lovis vakande ögon befinner sig i närheten.
Har du gamla Polarn & Pyret plagg som barnen inte längre använder? Den 13 oktober startar Polarn och Pyret kampanjen ”Skicka Vidare”. Kampanjen går ut på att kedjan samlar in sina begagnade plagg och säljer dem vidare. Som tack för att man lämnar in kläder får man 10 % alt 10 kr rabatt på ett nytt plagg. Intäkterna från försäljningen av de begagnade plaggen går till barnrättsorganisationen Plan. Förra året resulterade kampanjen i ett bidrag till Plan Sverige på hela 185 652 kronor!
Igår var jag inne på Polarn och tittade efter en vintermössa till Toddo. Han vägrade prova den. Jag fick flashbacks från förra vintern. Det bådar inte gott inför kylan som komma skall. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få på barn mössor och vantare.
Vi har födelsedagspimpat lägenheten. Ballonger eller ballebonger som Toddo kallar det hänger på en lina i taket. Likaså flaggspelet jag sytt ihop inför kalaset. Nu ska vi fira. Vissa tycker att födelsedagen handlar om det specifika barnet. Självklart är det så, men för mig handlar det om då mycket mer. Det är en familjehögtid, en dag för eftertanke.
Just nu ligger vi alla i sängen och slappar. Älsklingen småslumrar, Lovi ammar (jag vill inte sluta amma), Toddo tjatar om att han vill stiga upp och jag myser. Snart blir det frukost, sen ska jag och Toddo ge oss ut i Sofo för lite egentid. Han ska få välja en föselsedagspresent och jag tänkte köpa en mammapresent till mig själv.
Klockan 8.30 för tre år sedan förändrades mitt liv föralltid. Jag blev mamma. Det lilla sparkandes livet som legat i magen kom till världen efter tre krystvärkar. Drömmen blev realiserad. En liten människa. Skapt av mig och min livs kärlek. Där låg han på mitt bröst och flämtade. Blodig, blå och helt ny i världen.
Jag grät av lycka. Min bebis. Mitt barn. Mitt livsverk. Det finaste jag någonsin åstadkommit. Mitt bidrag till mänskligheten. En liten människa som jag har ansvar för. Det är stort och jag känner mig så sjukt priveligerad som får uppleva detta. Tack livet. Tack för mannen jag älskar och lever mitt liv med. Idag firar vi tre år som föräldrar. Vi önskade oss ett kärleksbarn. Idag har vi två.
Jag älskar att vara mamma. Jag ger mina barn kärlek, glädje och omsorg. Jag lär dem saker och formar dem i deras liv. Jag är mina barns bästa mamma. Vetskapen om hur grundläggande barndomens trygghet är för resten av livet är otäckt påtaglig. Det är min uppgift att ge mina barn världens bästa barndom.
Idag för tre år sedan låg jag på SÖS och födde barn. En liten bebis i magen ville ut. Vattnet gick oväntat på kvällen efter en färdknäpp när vi tittade på ”Upp till kamp”. Vi åt vindruvor, duschade och packade väskan. Sedan promenerade vi till förlossningen. Efter en natt fylld av värkar föddes Toddo.
Just nu är det svårt att förstå och att minnas känslan av värkar. Det gör ont. Väldigt ont och man känner verkligen att man lever. Imorgon firar vi att Toddo fyller tre år. Jag firar tre år som mamma.
I nästan tio månader gick jag okysst. Men så under helgens festligheter lossnade spärren och Lovisen pussas nu hämningslöst. Bebispussar är bland det ljuvligaste som finns. Kärleksfulla, blöta och innerliga. Lovi jag älskar dig!
Folk lunkar sakta igenom den lilla parken. På väg mot nya erfarenheter. Jag gick sakta bakom en ung tjej. Hon pratade högt i sin telefon och hon sade att hon ”spricker av nyfikenhet!”
Med två bultande bröst har jag också en känsla av att jag snart kommer att spricka. Jag har inte ammat sedan igår kl 17.
Det känns vemodigt att sluta amma. Jag älskar att amma. Tycker det är helmysigt, men är det nu så att Lovi bojkottar all annan föda för att istället ägna sig åt bröstmjölk, då måste jag göra något åt saken. Jag ammade Toddo tills han var 1.5 år. Lovisen är bara 10 månader gammal. Det känns så konstigt att bara sluta sådär. Det känns som om det kommer bli vilda dagar framöver.
Med risk för att låta tjatig sitter jag återigen på en buss. Tre gapiga tanter klev ombord. Frågade ut mig om Lovis längd och vikt. De tyckte hon såg stor ut för att vara tio månader. De skulle vara veta att hon ligger långt under sin kurva.
Vi har precis varit på tiomånaderskontroll på BVC och fått uppmaningen att lägga ner amningen med omedelbar verkan. Lovi går inte upp i vikt. Hon går ner. Är numera 72 cm lång och väger 7500 g.
Lovisen har blivit stolt ägare till en fin overall. Jag gillar den. Även fast det inte blivit riktigt kallt ute ännu känns det skönt att kunna stoppa ner henne i en varm overall när det är kylig morgon och Toddo ska på dagis. Den har sköna fleecetossor och fleeceärmar som värmer gott.
Jo, jag tänkte att jag skulle försöka sluta amma. Min dotter suger bokstavligt talat musten ur mig. Imorgon blir hon tio månader gammal och är mager som en sticka för att hon vägrar äta annat än mammaproducerad mjölk. Helt plösligt förstår jag och ser sammanhanget – från bröst till hängpatte. Som hon sliter och drar kanske jag inte behöver köpa mig en halsduk i höst. Jag kan ta brösten och vira dem ett par varv runt halsen och hoppas på att det värmer.
Toddo kan verkligen konsten att skruva till en förlossningsberättelse. Nästa vecka fyller han 3 år, innan han somnade idag låg vi och pratade om höstkvällen då han bestämt sig för att jäsa klart i min mage.
”Mamma jag sparkade jättehögt i din mage. Lika högt som taket. Det gick hål i taket och du fick laga det med en spik. Sen satt vi på den och åt äggmacka med kaviar.”
Vilken grej. Även om det inte riktigt var så det gick till, var det himla mysigt att ligga där med den blivande treåringens armar kring halsen och höra honom berätta om hur det gick till när han kom till världen.
När jag inte är mammaledig pluggar jag till lärare vid Stockholms Universitet. De ämnen jag ska undervisa i när jag är färdigutbildad är svenska & samhällskunskap. Detta på högstadiet & gymnasiet.
En vacker dag står jag där framför ett gäng elever. Sprudlande och kreativ ska jag få dem att förstå vikten av av att kunna tala och skriva. Jag ska lära dem allt jag kan och har svurit på att aldrig rätta med rödpenna. Nope, rosa ska den vara. Gärna med lite glitter i.
Bränn FETT i oktober
Här peppar vi varandra till daglig motion. Pepp- Pepp!
Att sy tillhör en av mina favoritsysselsättningar. Jag önskar att dygnet bestod av fler timmar eller att jag någongång kunde lära mig att planera min tid bättre. Det känns liksom inte som om tiden räcker till för att sy så mycket just nu. Men, jag syr så ofta jag får en lucka och då gör jag det maniskt in på småtimmarna.
Igår kväll när det var dags för nattning:
Senaste kommentarer