Less på att vara mamma, less på att vara sambo

Idag känner jag mig  som en pizzabeställning, extra allt. Extra trött, less, irriterad och fet. Försöket till sockerfri vecka fallerade totalt igår kväll när jag bestämde mig för att äta upp de sista marängerna i sällskap med den sista grädden, bananen, chokladsåsen och vaniljglassen. Dagens lunch bestod av fem kanelbullar. Jag räddade dem från att bli gamla.

Jag mår dåligt. Har kommit fram till det nu. Är det en begynnande trettioårskris? Jag är rädd att tappa kontrollen över min viktminskning. Vill inte falla tillbaka i ett ätstört mönster, något som är lätt att göra när dagarna är svarta och min ”skiter- i- allt- mentalitet” slagit till. Jag är less på att vara mamma. Less på att vara sambo. Det är inte så att jag inte älskar mina barn och min sambo. Jag älskar dem mest av allt i hela världen. Men jag är trött. Så himla trött. I fantasin ligger jag naken på en strand. Någonstans på en öde ö den i karibiska övärlden. Där ligger jag och lapar sol. Känner de varma solstrålarna slicka min själ och torka bort tårar som rinner ner för mina kinder. I verkligheten har jag dåligt samvete för att Lovi står och skriker i sin spjälsäng och för att jag parkerat Toddo framför ”Rorri racerbilen” på dvd. Jag mår skit över att disken inte hunnit bli diskad idag och för att jag inte vet vad jag ska laga för mat.

Alla borde gå i terapi

Jag erkänner att jag är ett hopplöst fall vad det gäller triviala vardagssaker. Fundamentala handlingar som att inte släcka lampor efter mig, inte rulla ut strumporna innan jag slänger dem i tvättkorgen eller att glömma ställa in mjölken – retar gallfeber på min sambo. Jag gör det inte av elakhet utan av gammal vana. Vi har olika sett att se på vad som är betydelsefullt här hemma. Min ”easy-going-mentalitet” är lite väl ”easy-going” för att bli fullt accepterad. Därför uppstår det ofta konflikter. Vi tycker olika saker om olika handlingar helt enkelt.

Jag är så glad på responsen av inlägget där jag skrev att jag inte vill vara sambo längre. Uppenbarligen finns det fler människor som lever i ett förhållande där det tjatas till och från, mer eller mindre. Jag personligen tjatar inte särskilt mycket. Det ligger inte för min natur, faktum är att jag sällan bryr mig om något. Så länge saker inte är livshotande eller direkt skadliga brukar jag låta det vara.

Igår kväll var Helena över. Vi drack rödvin och åt casewnötter, samt pratade, vände, vred, ältade och i dessa diskussioner kom jag till olika insikter om vem jag är och vad jag kan göra för att undvika konflikter i relationen. Idag bjöd Bambi på spontanfika efter dagishämtningen och vi gjorde samma sak. Pratade, spekulerade, ordade och klurade.

Alla människor borde gå i terapi. Vi pratar för lite i det här landet. Allt för att upprätthålla den fina fasaden. Varför vill alla männiksor verka leva det perfekta livet? Jag är LÅNGT ifrån perfekt. Jag är LÅNGT ifrån den perfekta partnen och ÄNNU LÄNGRE ifrån den perfekta modern. Finns det överhuvudtaget någon som är perfekt? Alla gör väl så gott de kan? Så även jag, trots att det blir lite blixtrar och dunder här hemma ibland.

Jag vill inte vara sambo med dig längre

I morse fick jag ett utbrott efter att min sambo för tusende gången bad mig släcka lampan i hallen. Jag blir tokig! För mig är en lampsläckning den minsta problemet i världen. I mitt huvud rör sig allt möjligt förutom tankar om att släcka lampan efter mig. Om en människa gång på gång, dag ut och dag in tjatar om osläckta lampor. Då slutar det, som idag med att jag får ett utbrott. Ibland säger jag som jag tänker. Detta är en mycket dålig egenskap. Dels för att det inte är genomtänkt och dels för att det sårar. 

Varför säger jag så här? Egentligen vet jag inte riktigt varför. I stundens hetta känner jag exakt så. Jag älskar dig men vill inte vara sambo. Jag vill kunna ha alla lampor i lägenheten tända utan att någon klagar. Vi kan vara ihop men vi behöver inte bo ihop. Jag borde vara tacksam som har allt det där en kärlekstörstande singelmänniska drömmer om. Jag är glad och tacksam, men bara för det betyder det inte att familjelivet alltid är en dans på röda rosor.

Hur fördelar andra småbarnsmammor sin tid?

Jag har haft fullt upp idag, trots att jag inte gjort något speciellt. Eller förresten. Jag har tvättat, handlat mat, lagat mat, matat bebis, bytt blöja på bebis, diskat, hämtat på dagis, gått förbi telefonbutiken och hämtat ut mitt nya headset, köpt en vattenmelon, fotat blommor på uteplatsen, ringt ett par viktiga samtal och slösurfat lite på nätet… 

Om jag kanske skulle försöka se till det jag faktiskt gjort, istället för att se till det jag inte har gjort. Då skulle jag nog känna mig lite mindre slappmamma.

Inspirerande boomerangeffekt

Det man sänder ut kommer tillbaka. Som en boomerang. What goes around comes around. Vet inte varför men det är så det fungerar i vårt universum.

Jag är en glad jävel. Fylld av energi och lust. Lust att leva, lust att upptäcka, lust att utmanas, lust att ställa upp, lust att hjälpa –  kort och gott lust till det mesta. Jag undviker att deppa i den mån det går. Saker som vi inte kan påverka finns det ingen anledning att ödsla energi på. Bättre att värna om vår kraft och lägga den på sådant som får oss att må bra.  Jag tror att det finns en mening med allt som händer och att vi alla ställs inför svårigheter för att utmanas.

I lördags hade jag en skitdag. En skitdag som blev en fin skitdag när jag läste två texter skrivna av två vänner. Nina Ruthström gjorde mig uppmärksam på ett inlägg skrivet av Lady Dahmer. Jag läste dem och blev helt varm om hjärtat. Den energin jag sänt iväg och som smittat av sig på Nina och Lady, kom plötsligt tillbaka till mig och jag blev glad igen. Ett bevis på att boomerangeffekten verkligen fungerar.

Relationer – Kärnfamiljen

Vad kännetecknar en kärnfamilj och vad händer när kärnfamiljen spricker? Är det viktigt med en kärnfamilj och i sådana fall för vems skull? Detta är frågor jag grubblat över mycket den sista tiden. Människor i min närhet skiljer sig. Föräldrar bråkar och bestämmer sig för att gå skiljda vägar. Jag avundas dem inte. Vad är bäst? Att hålla ihop för barnens skull eller att se till sitt eget bästa? Personligen tror jag att det är viktigast att se till sitt eget bästa. Olycklig förälder = dålig förälder. Lycklig förälder = bra förälder.

Jag avskyr ”hysh-hysh-samhället” vi lever i. Om alla kunde släppa lös och vara lite ärligare kanske det skulle rädda många förhållanden ock äktenskap. Istället för att få hela världen att tro att man är världens lyckligaste kanske man ska vara ärlig och berätta om hur dåligt man mår. Genom att prata om problem och ventilera dem med omgivningen skulle säkert många skiljsmässor förebyggas. Ibland när jag är som mest ilsken och trött på familjelivet känner jag mig ensammast i världen eftersom alla andra verkar vara så samstämmiga och gulligulliga. Men så vips, skiljer de sig. Jag fattar ingenting.

Rädd för livet

Vi vet aldrig vad livet har i sitt sköte. Vi vet det aldrig förrens vi är där. Där, mitt i ett sammelsurium av känslor, tankar, förstånd, rädslor, trygghet och galenskap.

Vi har en bild av hur vi vill att livet ska vara. Vi styr vår tillvaro till stor del efter de normer vi tror att omgivningen förväntar sig att vi ska göra. Livet… Jag säger då det.

God morgon små regndroppar

Somnade som en stock. Jag var så trött att jag inte ens orkade titta klar på The Sopranos i gårkväll. Vaknade som en nyutsprungen ros och insåg att vi försovit oss. Det finns inte en chans att vi hinner ta oss till dagis på tio minuter och därför blir vi hemma idag.

Funderar på om vi kanske skulle ta och baka. Först frukost med såskokt ägg och blodgrapejuice.

Vad ska ni hitta på idag?

För jag vill leva La Dolce Vita

Aldrig kunde jag väl tänka mig att livet skulle bli så roligt som det blev. Livet. Vad är ett liv egentligen? Vad är ett liv värt? Vad är värdefullt i livet?

Som barn hade jag ganska trist. Visst lekte jag med de andra ungarna, men det fanns alltid en strävan och längtan. En strävan efter frihet. En längtan efter att bli stor och kunna göra vad jag vill. En längtan efter att få testa vingarna även fast jag visste att det skulle hålla. En längtan efter att få  kasta sig ut och se vart jag landar.

”Leva! Jag vill leva!”, grymtar Viveka Anderbratt i Mia & Klaras humorserie.  Men hon gör ju det. Hon andas, hennes hjärta slår  och hon har en uttalad önskan. Alltså lever hon. Men? Vaddå leva? För att leva är väl detsamma som att vara vid liv? Nehepp. Där var det inte alla som höll med mig. Okej. SÅ det är alltså skillnad på att leva och att vara vid liv? Att vara vid liv är ett statiskt skede som består så länge de fysiska förutsättningarna finns, medan begreppet ”att leva” huvudsakligen består av att förverkliga sina egna drömmar och fantasier. Jag lever och jag tycker om att leva livet. Leva livet, leva loppan. Jag skulle vilja påstå att jag är en människa som lever i full fräs, ett tillstånd som varit mitt signum sedan barnsben.

En gammal tant med vitt hår, krokig rygg och snälla ögon kom fram till mig idag. ”Jag ser din energi. Var rädd om den. Lev och njut. Livet är långt och fullt av överraskningar”, sa hon och klappade mig på kinden. Efter den där mjuka smekningen på kinden känner jag mig en smula pånyttfödd. Hennes mjuka röst och hennes lena fingrar gjorde ett starkt intryck på mig. När Lovi har matvägrat, när diskberget har betett sig som ett par guldbyxor där slantarna aldrig sinar, när Toddo vägrat krypa till kojs, när den svindyra halloumiosten bränts vid och när jag kännt mig slut ikväll har jag tänkt på den lilla tanten och blivit varm inombords. Ibland behöver vi påminnas om det som är viktigt för oss. Lisa för själen.

Livet leker och jag är i mina bästa år. Livet är en spännande saga där alla som lever till stor del påverkar sitt eget öde. Men livet är även fyllt av överraskningar. Glada och tråkiga. Jag älskar livet och jag älskar att leva.

Kanelbullarna är bakade

Fem slank ner i min mage tillsammans med ett glas iskall mjölk, resten är kärleksfullt nedpackade i påsar. Växterna på uteplatsen är vattnade. Jag är inte joggad, med anledning av att jag är för trött. En väska ska packas, sen ska jag duschas och sövas. Imorgon bitti åker vi till landet för att fira midsommar.

7 månader

Idag är det 7 månader sedan jag blev tvåbarnsmamma. Tiden går fort när man har roligt. Lilla Lovi är redan 7 månader gammal, det känns overkligt. Bebisen firar sin dag med förstoppning som heter duga. Jag tror och hoppas att hon fått ut allt nu stackaren. Annars blir det katrinplommondiet imorgon.

Sommarminnen

Jag blev så himla glad när jag loggade in på facebook i natt. Min vän Annelie, blivande gudmor till Doris-Albert hade taggat mig och Toddo i ett foto. Bilden för mig genast tillbaka till sommaren som var.

Vi står på Annelies brygga, som förövrigt är den bästa badplatsen jag har varit på i Sverige. En naken liten Toddo ska strax doppa tårna i vattnet. Man skymtar min gravida mage och vi håller varandra hand i hand. Underbara sommarbild. Tack Annie!

Mysdag med Toddo

Idag är det mysdag med Toddo. Det är märkligt, för det kan ju tyckas att det skulle gå mer tid när man är hemma med en 2-åring, men faktum är att vi är extremt tidseffektiva och det händer mer grejer än när jag är ensam hemma.

Vi har varit i tvättis, vi har lagat/ätit lunch, vi har legat i sängen och gosat. Nu går vi runt och småplockar. Jag avskyr att småplocka för det dröjer bara en minut så ligger något annat framme. Jag funderar på om vi kanske ska baka lite bullar? Mmmmm, bullar. Det lät ju inte helt fel. Så får det bli. Om jag orkar gå ner och köpa jäst dvs…

Apan är Apan nu och för alltid

Nina har skrivit ett bra inlägg där hon filosoferar om huruvida hon som person har förändrats sedan hon blev mamma. När jag läser hennes inlägg får det självklart mig att reflektera över mitt eget moderskap och hur det har påverkat mig som människa.

Jag har blivit betydligt lugnare och mer ansvarsfull sedan jag blev mamma. Livet handlar inte längre om bara mig. Hur mycket jag än vill, kan jag inte köpa en enkel resa till Mongoliet. Åtminstone inte just nu. Jag har insett att var sak har sin tid. Jag upplever inte att jag gör avkall på något i min personlighet eller att jag har blivit en kvinna som enbart lever för mitt barn.

Jag är jag. Jag är fortfarande samma gamla Apa där uppe i grantoppen. Jag anser fortfarande att man ska sätta guldkant på tillvaron om man kan och att vardagslyx är något som berikar själen. Jag lever tillsammans med mitt livs kärlek i en sund relation där vi hjälps åt med alla vardagssysslor och måsten. Vi skrattar mycket, vi gosar mycket, vi har hetsiga diskussioner, vi ger varandra samma utrymme nu som innan vi fick barn. Han planerar en resa till Alperna i vinter. Det är helt okej för mig. Jag kommer vara ensam hemma med två små ungar i tio dagar. Ingen big deal. När minstingen blir större åker jag en vecka till New York. Det är helt okej för honom. Ingen big deal. När barnen blir stora och klarar sig utan mig en längre tid åker jag till Mongoliet. Ingen big deal.

Alla mina drömmar och mål finns fortfarande kvar. Min uppfattnining är att moderskapet är något man får anpassa efter barnets olika faser. Ett litet spädbarn kräver mer tid än en 2-åring som går på dagis. Jag tror hemligheten är att man tar vara på de små stunderna och utnyttjar den tiden man får över till att göra sådant som roar en själv. Samt att man istället för att se hinder ser möjligheter. Både jag och älsklingen tycker om att resa. När Toddo var 5 månader tog vi en tripp till Dominikanska Republiken. Förra året när Toddo var drygt 1 år åkte vi till Brasilien. Barn är inget hinder för att leva livet, snarare en härlig krydda som berikar livet.

Toddo är vårt barn, vårt kärleksbarn. Toddo är en helt egen liten individ och vi har jätteroligt tillsammans. Han är en skojig liten människa som jag har ett mentalt utbyte med. Trots att han bara är 2 år gammal. Apa now and forever. Ni som känner mig… Tycker ni att jag har förändrats som människa på något vis???

Latte & dagishämtning

Frisk luft! Jag måste ut! Nu bär det av till Espresso House runt hörnet och sen ska jag suga i mig en stor välskummad latte. Med myrsteg ska jag sedan traska bort till dagis och hämta min älskade Tott.

Done, done, done

Heja mig! Nu är det äntligen över. Alla tentor är inlämnade och jag kan pusta ut. Herregud vad jag är värd den kommande ledigheten. Jag jobbade heltid hela sommaren, flyttade, började skolan igen och detta i kombination gravid småbarnsmamma har sugit musten ur mig. Done, done, done! Nu är det pill i naveln för hela slanten!