Jag har inte haft så mycket tankar kring vikten på sistone. Detta av den enkla anledning att jag kännt mig fin i kroppen utan störande inslag av svullenhet eller valkar på fel ställen. Men så i kväll efter att ha kännt mig pluffsig under hela dagen ställde jag mig på vågen och insåg att det går uppåt. Efter att ha befunnit mig på en platå kring 85 kg hur länge som helst, har jag nu börjat lägga på mig. Det känns direkt. En känsla av olust som jag försökt skaka av mig utan att lyckas. Jag antar att 85 kg platplatåns smekmånad är över. Jag har haft ett skönt avbrott i trim och slimmandet där jag inte gjort någon större ansträngning att gå ner. Nu börjar det bli dags att kämpa lite igen.
Nja, inte fläskångest kanske, men det känns lite olustigt att inte ha tränat på snart en vecka. Jag som kom igång så bra efter sommaruppehållet. Tjejmilen närmar sig med stormsteg och jag kan knappt andas utan att få en feberattack. Imorgon är det fredagsvikt och jag har faktiskt ingen aning om åt vilket håll det pekar. Har inte vägt mig på flera dagar.
Det finns få saker som är så ångestladdade som fetma. I vårt samhälle är det äckligt att vara fet. Fetma är ett vedertaget tecken på dålig karaktär. Usch, det är knappt att jag vågar skriva så. Men det var så jag upplevde det när jag vägde 20 kg mer än vad jag väger just nu.
Att äta snabbmat kanske inte är det klokaste näringsintaget man kan göra med kraftig övervikt, fast å andra sidan är man ju inte mer än människa. Hursomhelst kändes det alltid lite skamfyllt att äta något ”flottigt” offentligt. Där står jag en solig dag och äter mjukglas och jag läser av en gammal tants blick: ”Ska man verkligen äta glass när man är tjock som du?”
Ser ni någon skillnad? På vänstra bilden väger jag 105 kg. På högra bilden väger jag 86 kg.
Jag kom på en sak. Nu har jag gått ner 30kg. Min maxvikt någonsin är 116 kg. Då var jag iofs högravid, men ändå. Att jag skulle lyckas gå ner 30 kg kändes som en omöjlighet. 9 kg kvar sedan är jag i mål.
Jag hittade detta schema när jag rensade bland mina pappershögar i helgen. Det skrevs av min behandlare på mando och var till stor nytta under tiden jag var ätstörd. Nu ska jag börja följa det igen. Hoppas det kan vara någon där ute till nytta.
08.00 Frukost
Alt 1:
1 portion havregrynsgröt med 1 msk sylt och ca 2 dl mjölk
1 kopp té
Alt 2:
2 smörgåsar med 1 tsk smör och valfritt pålägg på varje
1 glas (2.5 dl) juice
Alt 3:
2.5 dl yoghurt, 1 dl flingor, 1 frukt i yoghurten
10.30 Mellanmål
Alt 1:
1 smörgås med 1 tsk margarin och valfritt pålägg
Vatten
Alt 2:
1 medelstor frukt eller fruktsallad
13.00 Lunch
1 portion lagad mat, , 320 g
30% grönsaker, 35% ris, pasta, potatis, 35% kött, fågel, fisk
Om du vill ha sås till maten ta då bort 5% från vardera kolhydrat och protein
Vatten till maten
15.00
Alt 1:
2 smörgåsar med 1 tsk smör och valfritt pålägg på varje
1 frukt
Alt 2:
Fruktsallad gjrd på 2 frukter med 1 msk keso
18.00 Middag
1 portion lagad mat, , 320 g
30% grönsaker, 35% ris, pasta, potatis, 35% kött, fågel, fisk
Om du vill ha sås till maten ta då bort 5% från vardera kolhydrat och protein
Vatten till maten
Jag fick ett läsartips av Tony:
”Mina främsta tips är att ge det TID, för det kommer ta massa tid. Och att inte ge upp när man tar felsteg, för felsteg gör man. ”Passa inte på” att äta vilken skit som helst bara för det. Gör det bästa av vad du har.”
Tony har gjort en fantastisk viktresa. Vilken inspirationskälla. Juni 2008 vägde han 130 kg, juni 2010 vägde han 82 kg. Bra jobbat Tony! Heja, heja! Har du ett tips eller gott råd att dela med dig av? Eller vill du få din viktresa uppmärksammad? Fatta då tangenterna och skriv till mig.
Just nu befinner jag mig i en liten trim & slim svacka. Av någon outgrundlig anledning överäter jag. Jag äter stora portioner och känner att jag inte riktigt kan hejda mig. Trots att jag blir mätt. Jag har inte joggat på flera dagar och känner mig slapp. Det enda sättet att råda bot på detta tillstånd är att ge sig ut på löprunda i kväll. Efter dagislämningen idag ska jag möta upp Bambi och Lady Dahmer. Vi har blivit världens bundisar och har riktigt roligt ihop.
Hej bilring!
Jag behöver inte dig som badring. Jag kan simma. Riktigt bra till och med. Som ung kammade jag och min lagkamrat hem ett silver i junior-SM, när vi simmade par. Imorgon är det tisdagsvikt och jag har en känsla av att jag har gått upp. Det har visat sig vara svårt att hålla på rutiner såhär i sommartider. Jag har dessutom haft en benägenhet att överäta.
Det var otroligt länge sedan jag kände ångest inför vikten. Nu har det blivit dags för lite ren och pur fetmaångest.
Jag känner i kroppen att jag lagt på mig, tro mig. Jag känner min kropp. En jobbig känsla av att känna sig svullen. Detta i kombination att jag inte är hemma gör hela processen lite extra ångestladdad. Hemma i mina rutiner rör jag på mig och äter regelbundet. Här ute på landet slappar jag och frossar lite när som. Mina sex mål om dagen kommer ur balans. En veckas extra kilon kommer läggas på mig och det kommer att ta minst tre veckor att bli av med det.
Jag har tagit med mig joggingskorna och ska försöka komma iväg på löprunda. Allt skulle kännas så mycket skönare om jag fick röra lite på mig. Förmodligen sitter detta enbart i min skalle. Inbillning och pyskiskt, men oavsett det. Det är en jobbig känsla att känna kroppen svälla när man vill åt motsatt håll.
Samtidigt vet jag att ingen tvångsmatar mig. Jag är min egen feeder så att säga. Istället för att deppa ska jag ta mig samman och njuta. Hellre nästan rätt än helt fel. En sak som är av vikt för mig att tänka på är de resultat jag uppmått hitintills. 86.1 kg har jag inte vägt sedan tio år tillbaka. *spänner armen och pussar min vänstra biceps* Jag är duktig och kämpar på. Fetmaångest kommer och går.
Ätstörningar är vanligare än vad man tror. Hos vissa finns den i bakgrunden som en olustig känsla och ett tvångsbeteende kring matintag. Hos andra bryter ätstörning ut i form av hetsätning, anorexi eller bulimi. När jag var ätstörd hade jag turen att få hjälp på mandometerkliniken i Huddinge. Nu är jag befriad från tvångstankar kring mat, tack vare behandlingen hos mandometer. Känner du någon som är ätstörd eller är du själv ätstörd. Tveka inte, sök hjälp.
Det fina med mandometerklinken är att de har 5-års uppföljning efter att patienten blivit friskförklarad. Detta för att se att personen inte faller tillbaka i gamla mönster. Alldels strax ska jag och Lovan ta oss till Huddinge för ett återbesök.
”Kanelbulle. Mmmmm. Tag en, tag två, ät upp allihopa. Baka mer.”
Ärligt talat så har jag trillat dit igen. Jag som alltid gått runt och trott att jag inte äter godis. Nu har jag sett sanningen i vitögat och plötsligt börjar det klarna att jag är en riktig sockerråtta. Jag anar ett mönster.
1. Jag bestämmer mig för att sluta äta socker.
2. Jag har ett uppehåll.
3. Jag tror att jag är kvitt mitt sockerbegär.
4. Jag äter något litet och osyldigt som ett ballerinakex.
5. Jag får craving efter fler ballerinakex.
6. Jag festar loss lite närsom.
7. Jag finner inga gränser.
8. Jag frossar.
9. Jag inser att jag återigen fastnat i sockerfällan.
10. Jag bestämmer mig för att sluta med socker.
Från och med nu är det nolltolerans. Även om det är svårt att motså den där sammetslena rösten. ”Kanelbulle. Mmmmmm.”
Jag har haft en liten svacka där jag ohämmat levt i ett sockerrus. Eller hur att jag var sockeravgiftad? Nej, nej. Jag trodde det, men det visade sig att jag hade fel. Nu har jag gotteknarkat ett par dagar med både kanelbullar, ballerinakex och varm choklad med vispgrädde. Igår lunchade jag med en kompis och tio-minuter en kvart efter min beställning fick jag in en sådan där måltid som brukar ta ungefär tio-minuter en kvart att tillaga.
Stegräknaren har inte inte nått upp till 10 000 steg på tre dagar och i morse kände jag att jag måste ta mig i kragen igen. Nu jävlar ska jag slimma till mig. Jag tror jag fick hybris där ett tag. Kände mig så jäkla bra och ball som gick ner så duktigt. Klart jag kan unna mig en kanelbulle.
Det är okej att ha svackor så länge man njuter av dem och så länge man hittar tillbaka. Jag njöt inte av pizzan och inte heller av det andra gottiga som jag stoppade i mig. Om jag ska se sanningen i vitögat så är jag helt enkelt inte redo för att godsaker ännu. Jag får helt enkelt bärga mig ett tag till.
Idag har jag som sagt startat upp igen och det känns otroligt befriande. Havregrynsgröt till frukost, banan till mellis, kyckling, spenat & bönor till lunch. 10 000 stegs promenad på förmiddagen. Nu ska jag köra så det ryker.
Sakta, men säkert tappar jag vikt och allt känns så enkelt. Är det inte svårare än så här? Jag kanske inte ska låta för kaxig med tanke på att jag har en lång väg kvar till målvikten. Men de kilon som hittills har försvunnit har verkligen avlägsnats med lätthet.
Vad är hemligheten? Hur har jag gått till väga? Ordspråket ”Många bäckar små” passar bra in här.
- Jag går minst 10 000 steg om dagen.
- Jag äter regelbundet. Tre mål och två mellanmål.
- Jag äter mindre portioner.
- Jag undviker sötsaker.
Tänk att så lite, kan göra så mycket.
Jag är besviken på att jag inte ansträngt mig hårdare för att gå ner i vikt. Det är ungefär som om jag inte satt igång på riktigt ännu. På fem veckor har jag fortfarande inte gjort någon vidare kraftansträngning. – 1.6 kilo känns fjuttigt.
Åenasidan tänker jag: ”Men vad fan. Jag är nybliven mamma. Lovi är 6 veckor gammal och jag gick bara upp 8 kg under graviditeten. Jag har ju snart tappat dessa 8 kg.”
Åandrasidan tänker jag: ”Men vad fan. Jag hade ju 20 kilos övervikt innan Lovi överhuvudtaget blev till. Hur svårt kan det vara att strypa sockerintaget, minska portionerna och äta mer regelbundet?”
Det är ju inte så att jag ska banta. Jag ska bara sluta stoppa i mig onödiga sötsaker och äta mer hälsosamt. Nu när det är svinkallt vill jag verkligen inte gå ut och promenera heller. Dålig ursäkt? Ja, säkert. Jag gillar att känna press och det är inte så att jag känner mig pressad av att öppet visa min viktnedgångsresa här på bloggen, det snarare sporrar. Det blir en form av realtidsdokumentation över hur man går ner i vikt.
Oavsett hur lång tid detta kommer ta så har jag gett mig tusan på att lyckas. Den där känslan av att ännu inte ha presterat något känns dock lite nedtyngande.
Idag ställde jag mig på vågen. Jag vägde exakt 105 kg och är ett stadigt stycke kött med andra ord. Nu har jag gått upp 8,5 kg. Vägde 96,5 kg när jag blev gravid.
Jag är inte särskilt viktfixerad egentligen. Nu är ju viktförhållandena lite speciella med tanke på att jag är i slutskedet av en graviditet. Men innan jag blev gravid hade jag alltså en övervikt på 15-20 kg. Något som jag efter att bebbe ploppat ska försöka ta tag i. Det ska bli jätteroligt att gå ner i vikt. Eftersom jag har haft lite foglossning under graviditeten har jag tagit det jättelugnt med promenader och motion. Det har inte varit värd ”dagen-efter-upplevelsen” nämligen att knappt kunna gå. Därför har jag istället gått små myrsteg och tagit det väldigt lugnt. Men efter ”bebbeplopp” hoppas jag på att kunna ta långa, sköna och raska promenader.
Från en resa till en annan med andra ord. Då jäklar ska jag bli kvitt gäddhäng, bilringar, lovehandels och allt annat som smygit sig på under de senaste tio åren. Jag var inte överviktig som barn, utan detta var något som hände i slutet av mina tonår. Jag flyttade hemifrån som 17-åring. Blev för snål för att laga ordentlig mat. Levde på nudlar och pasta. Hoppade över frukosten, festade i massor och åt på oregelbundna tider. Slutade motionera. Fick jobb på Hemglass vilket resulterade i att jag åt kopiösa mängder glass om dagarna. Sakta men säkert började mitt stiliga och slanka jag förvandlas till ett ”jag” som jag fortfarande inte riktigt kan förlika mig med.
Jag började banta. Gick med i viktväktarna. Jag började svälta mig själv, jag slutade äta, jag åt som en häst. Jag drog på mig en lättare form av ätstörning. Det kunde ha resulterat i bulimi, men gick lyckligtvis inte så långt. Jag fick hjälp på en suverän ätstörningsklinik i Huddinge och är sedan 5-6 år fullt frisk i huvudet. Fri från tvångstankar kring mat och vikt. Det enda spåren av ätstörningen är mina överflödiga kilon. Men man får ta en sak i taget. Nu ska jag först ploppa bebbe och sedan tar jag tag i nästa projekt. Jag vill leva ett långt, f
risk och hälsosamt liv. Herregud, nu har jag ju snart två barn och i framtiden kanske jag får barnbarn. Jag vill hålla hela vägen. Astrid Lindgren firade sin 80-årsdag i Gobiöknen. Coolt tycker jag och satsar på att fira min 80-årsdag med en underbar Pina Colada någonstans på en karibisk ö.
Varför är det egentligen så tabu att tala om vikt? Jag får känslan av att vikt är något som är nästintill fult och skamfyllt. Alla mina vänner träffar ju mig i verkligheten och vet ju exakt hur jag ser ut. Spelar det då någon roll om de vet att jag väger 105 kg eller inte? Nej, jag tycker inte det. Jag gör ju det, åtminstone ett tag till. 
Senaste kommentarer