Hem > Allmänt, Gå ner i vikt > Vikt(igt)

Vikt(igt)

Idag ställde jag mig på vågen. Jag vägde exakt 105 kg och är ett stadigt stycke kött med andra ord.  Nu har jag gått upp 8,5 kg. Vägde 96,5 kg när jag blev gravid.

Jag är inte särskilt viktfixerad egentligen. Nu är ju viktförhållandena lite speciella med tanke på att jag är i slutskedet av en graviditet. Men innan jag blev gravid hade jag alltså en övervikt på 15-20 kg. Något som jag efter att bebbe ploppat ska försöka ta tag i. Det ska bli jätteroligt att gå ner i vikt. Eftersom jag har haft lite foglossning under graviditeten har jag tagit det jättelugnt med promenader och motion. Det har inte varit värd ”dagen-efter-upplevelsen” nämligen att knappt kunna gå. Därför har jag istället gått små myrsteg och tagit det väldigt lugnt. Men efter ”bebbeplopp” hoppas jag på att kunna ta långa, sköna och raska promenader.

Från en resa till en annan med andra ord. Då jäklar ska jag bli kvitt gäddhäng, bilringar, lovehandels och allt annat som smygit sig på under de senaste tio åren. Jag var inte överviktig som barn, utan detta var något som hände i slutet av mina tonår. Jag flyttade hemifrån som 17-åring. Blev för snål för att laga ordentlig mat. Levde på nudlar och pasta. Hoppade över frukosten, festade i massor och åt på oregelbundna tider. Slutade motionera. Fick jobb på Hemglass vilket resulterade i att jag åt kopiösa mängder glass om dagarna. Sakta men säkert började mitt stiliga och slanka jag förvandlas till ett ”jag” som jag fortfarande inte riktigt kan förlika mig med.

Jag började banta. Gick med i viktväktarna. Jag började svälta mig själv, jag slutade äta, jag åt som en häst. Jag drog på mig en lättare form av ätstörning. Det kunde ha resulterat i bulimi, men gick lyckligtvis inte så långt. Jag fick hjälp på en suverän ätstörningsklinik i Huddinge och är sedan 5-6 år  fullt frisk i huvudet. Fri från tvångstankar kring mat och vikt. Det enda spåren av ätstörningen är mina överflödiga kilon. Men man får ta en sak i taget. Nu ska jag först ploppa bebbe och sedan tar jag tag i nästa projekt. Jag vill leva ett långt, frisk och hälsosamt liv. Herregud, nu har jag ju snart två barn och i framtiden kanske jag får barnbarn. Jag vill hålla hela vägen. Astrid Lindgren firade sin 80-årsdag i Gobiöknen. Coolt tycker jag och satsar på att fira min 80-årsdag med en underbar Pina Colada någonstans på en karibisk ö.

Varför är det egentligen så tabu att tala om vikt? Jag får känslan av att vikt är något som är nästintill fult och skamfyllt. Alla mina vänner träffar ju mig i verkligheten och vet ju exakt hur jag ser ut. Spelar det då någon roll om de vet att jag väger 105 kg eller inte? Nej, jag tycker inte det. Jag gör ju det, åtminstone ett tag till.😉

  1. 2009/11/19 kl. 13:14

    Jättehärligt med en kvinna/tjej som skriver om sin vikt på ett väldigt osentimentalt sätt. Jag förstår precis vad du har att göra med och hur det känns. Själv vägde jag 91,5 kilo i februari. Då kände jag att det var nog för min del. Jag fick ont i ryggen och orkade inte leka med E så som jag ville. I juli hade jag gått ner till 69 kilo. Jag kan garantera att jag gick ner på ett sunt sätt. Det handlade absolut inte om svält utan snarare om mycket motion, koll på portioner (som tidgare var enorma), koll på småätande och koll på kolhydrater.

    Jag promenerade jättejättemycket och det var absolut en bidragande faktor i viktnedgången.

    Dag var så nöjd med vad jag gjort och hur jag gjorde det så det är just därför det känns jobbigt att öka i vikt nu. Jag var verkligen stolt över min kropp och alla muskler som jag jobbat mig till och nu har jag sumpat merparten och börjar känna mig som i februari igen. Ont överallt och ingen ork. Jag vet att jag är gravid och att mycket av det är naturligt men jag vet också hur mycket jag stoppar i mig nu och hur lite jag rör på mig.

    Detta var första gången i mitt liv som jag medvetet gått ner i vikt och faktiskt så var det lättare än vad jag trodde. Jag har älskat min kropp när jag vägde en massa kilon och jag har älskat den när jag vägde lite färre kilon. Det jag däremot inte älskade var bristen på ork.

  2. 2009/11/19 kl. 14:59

    Tänkvärt inlägg om vikt🙂
    Fin blogg för övrigt, skoj att du ocksär gravid! För dig är det snart dags ser jag, själv måste jag stå ut till januari (om lillen är punktlig)😉

    kramar!

  3. 2009/11/19 kl. 17:08

    Svar: Ja jag gillar faktiskt din blogg… Du var med bland de 7 sista jag valde mellan.. Men jag tar ju bara med 6 stycken varje gång så det var precis att du inte kom med den här gången…

    Kram

  4. blondie
    2009/11/19 kl. 18:56

    Jag vet att du kommer att fixa att gå ner i vikt då du känner dig redo för det.

    Själv har jag hög tilltro till LCHF, men det bör man nog inte prova medan man ammar. Jag gick ner 12 kg med hårt arbete efter att lill-Z kommit till världen. Det tog tid, men det gick, trots att min sköldkörtel inte ville ordentligt och jag fick låg ämnesomsättning.

  5. 2009/11/19 kl. 22:05

    Ja, varför är det så viktigt att vara smal? Finns ju så mycket viktigare saker här i världen.

  6. 2009/11/20 kl. 12:54

    Hej!

    Hittade just din blogg och fastnade för detta inlägg! Härligt att höra om någon som vågar prata vikt. För många verkar vikt vara så fult och hemligt, inte konstigt att 14-åringar får en förvrängd bild när de enda som berättar sin vikt är typ elitidrottare…

    Och tack för att du gav mig ett nytt livsmål – fira 80 år som Astrid Lindgren. Eller som dig, det är svårt att väjla vilket som är göttast…😉

    Lycka till med graviditeten!

  7. 2009/11/20 kl. 15:08

    Du är klok Apan. Bra att du skriver om sånt här viktigt på ett sätt som fungerar utmärkt som föredömme.
    Övervikt är ju egentligen bara några kilo till (ev många kilo), men tyvärr är det ofta oxå förknippat med psykisk ohälsa, det är väl därför det är tabu, för ofta finns det ett självförakt vilket jag tycker är så otroligt beklagligt och sorgligt.

    Förresten såg jag en dokumentär för ett tag sedan där man i en studie om övervikt på smala mäniskor kommit fram till att olika mäniskor har olika sug efter mat och sötsaker, när man är mätt. Vissa säger nej tack när de är mätta för de har inget sug efter mer, medans andra gärna tar lite efterrätt också. Alltså kan man inte säga att överviktiga människor har sämre självdiciplin, för de har ett sug att stå emot som kanske inte de smala har.

    Kram på dej

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s