Hem > Gå ner i vikt > Varför är det tabu att tala om fetma?

Varför är det tabu att tala om fetma?

Jag älskar min kropp. Benen är lite torra ibland, tånaglarna är lite hårda att klippa, fötterna har lite förhårdnade som stör men bortsett från det är allting med min kropp så himla bra.

Med risk att få tomater kastade på mig hävdar jag att ”normalviktiga” trivs bättre i sina kroppar än ”överviktiga”. Som överviktig kan man självklart intala sig själv att man duger som man är och att man tycker om sina kurvor. Tro mig, jag har varit där själv. När jag tittar på bilder tagna när jag vägde, 10, 15, 20, 25, och 30 kg mer än vad jag väger idag får jag en obehagskänsla i kroppen. Jag ser svullen, pluffsig och icke välmående ut. Känslan av att vara pluffsig och svullen kommer genast tillbaka och jag blir då påmind om hur jag mådde fysiskt av övervikten.

Jag har aldrig varit särskilt utseendefixerad. Vi är skapta som vi är och det bästa är att acceptera våra näsor, munnar, rumpor och bröst. Men en sak som vi ALDRIG ska acceptera med oss själva är fetma, därför att det är skadligt för kropp och själ. När jag hade som högst BMI låg det på 33 vilket är fetma. Jag mådde verkligen dåligt av det. Kroppen kändes tung och sinnet kändes tungt. Det är en knäck för självkänslan att aldrig kunna klä sig i sådant man tycker är fint. Så upplevde iallafall jag det. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag tror att fler överviktiga människor känner så.

Det verkar vara tabu att tala om fetma. Någon kan ju bli ledsen. Visst är det så, men väger man 30 kg för mycket kan det ju inte vara en direkt nyhet, snarare ett faktum. Att gå ner i vikt kräver mycket av en människa. Det handlar om att bryta vanor och framför allt att ändra sina vanor. Jag önskar att media kunde lägga om strategin och istället för att skapa vikthysteri med sina löpsedlar använda makten till att skriva om fetma i förebyggande syfte. Visa upp sådana som jag eller andra människor som lagt om sina kostvanor och på så vis inspirera andra männiksor.

Annonser
Kategorier:Gå ner i vikt
  1. Linnea
    2010/09/03 kl. 13:57

    Jag tycker det talas om fetma hela tiden och alltid visas upp personer som har lyckats gå ner mycket i vikt. Förstår faktiskt inte vad det är för tabu du pratar om.

  2. 2010/09/03 kl. 15:53

    jag tror jag måste ställa in i morgon. (skriver här för att jag inte pallar knappa med tummen på telefonen och det finns inget rum att tala i den med ledsna barn)

    ungen är magsjuk. fanfanfanfanfan

  3. 2010/09/03 kl. 16:02

    Hej Linnea!

    Tack för din kommentar. Jag insåg just att jag skrivit väldigt luddigt.

    Det jag syftar på, vilket inte kom fram i inlägget är att det talas för lite om fetma i vår direkta omgivning. Ett exempel är att INGEN i min närhet någonsin påpekade att jag var tjock och kanske borde tänka på att lägga om mina vanor.

    På samma sätt drar jag mig för själv säga detta till en nära anhörig som för närvarande verkar deka ihop sig totalt vad det gäller vikt och hälsa. För att jag är rädd att personen ska bli sårad. Hon vet mycket väl att hon är överviktig, knäna håller inte längre och hon har problem med ryggen. Samtidigt äter hon som en häst och lägger på sig allt mer överflödiga kilon.

    Av det jag läser på löpsedlar gällande viktminskning handlar det oftast om snabba metoder, men ytterst sällan om hur man lägger om sina vanor och behåller viktminskningen på sikt. Jag köper sällan tidningar och kanske är hård när jag dömer dem alla efter bara har läst deras löp.

  4. 2010/09/03 kl. 16:15

    Men Apan, på vilket sätt skulle det hjälpa en fet person om man påtalade det? Tror du att (riktigt) feta inte vet om att de är feta och att det inte är bra? Tror du att de inte vet vad som behövs för att gå ned i vikt (mer rörelse, färre kalorier)?

    Eller tror du att om en närstående säger det som den fete redan vet så kommer den äntligen ta tag i det? Hade det hjälpt dig?

    Eftersom jag själv är fet så kan jag bara säga att mig hjälper det inte att min mamma påtalar att jag är tjock, det hjälper inte heller när min kusin berättar hur hon gick ned i vikt. Jag är inte där mentalt att jag orkar ta tag i det. Jag blir bara mer ledsen (och tröstäter ännu mer) när det kommer på tal.

    Jag är ledsen om mitt inlägg låter defensivt, men jag förstår verkligen inte och undrar vad du tänker ska hända?

  5. 2010/09/03 kl. 16:37

    Hej Kerstin!

    Det är precis det jag menar. Det är tabu att tala om fetma för att den feta blir ledsen. Feta människor vet självklart om att de är feta eftersom de lever i sina egna kroppar.

    Eftersom det är den mentala biten som spökar tror jag att det hjälper att prata om fetma. Man behöver verkligen inte påvisa att fetman finns där eftersom det är ett faktum, däremot skulle man kunna spåna kring hur man kommer över hindret.

    Du kommer aldrig blir mentalt redo förrens tiden är inne och genom att samtala tror jag att vissa bitar släpper och att du tillslut kommer till det stadiet då du känner dig redo. Det handlar om att bryta ett destruktivt mönster, vilket är svårt. Men det är ännu svårare på egen hand.

    Jag har inte direkt talat om min fetma med någon, däremot vaknade jag en morgon och kände att jag inte ville sluta vara fet. Jag bestämde mig för att ”komma ut” med min övervikt och började därför blogga om den. Att skriva av mig de känslor och tankar jag haft kring vikt har hjälpt mig enormt. Det blev avdramatiserat.

    Genom att föra upp ämnet till ytan istället för att sticka huvudet i sanden och hoppas att det försvinner upplever jag att den mentala spärren släppte snabbare för mig.

  6. 2010/09/03 kl. 16:43

    Kerstin har en poäng i det hon säger, att den feta som inte kan/vill inse/ta itu med övervikten, inte heller klarar av att få problemet påpekat för sig.

    Men jag tror mig förstå vad du menar. Jag har själv, efter att ha förberett mig i ca sex månader, till slut tagit itu med min nästan 30 överviktskilon. Det som fick mig att komma till skott var självklart många faktorer som till slut mynnade ut i ett beslut, men det handlade om en kollega som lyfte fram ett positivt exempel och kommenterade (kanske inte så snällt) ett negativt exempel.

    Jag har, då det kommit på tal, kallat mig själv fet eftersom det rent medicinskt är det jag är (inte är fullt så mycket längre) och att då mötas av ett korkat men välvilligt: ”men ingen är så glad som du” känns nästan förminskande.

  7. 2010/09/03 kl. 19:54

    Okej, då förstår jag lite mer hur du menar. Det är säkert så att det kan hjälpa en del – men det beror nog lite på varför man är fet.

    Återigen kan jag bara ta mig själv som exempel och jag vet att jag har obearbetade problem som jag löser med mat, men till dem behövs betydligt mer än välvilliga vänner.

    Sen kanske det är så att andra, som du, inte har samma grund till övervikten (nu klarar jag inte att använda ordet fetma, när det inte handlar om mig/någon anonym, det är helt klart tabu!) och därför blir hjälpta av andra lösningar, som att resonera kring det med vänner.

    Frågan är om det faktum att vissa kan bli hjälpta av att det pratades mer öppet om fetma gör att man ska/bör göra det med alla?

    Äh, jag vet inte…

    Cinderella – den där ”gladkommentaren” är verkligen vidrig (och öppnar knappast till vidare resonemang…)!

  8. 2010/09/03 kl. 22:05

    Kerstin!

    En sak som jag tror kommer hjälpa dig mycket är att du är medveten om varför du är överviktig.

    Min övervikt grundade sig en ätstörning. Jag hetsåt i många år och utvecklade med tiden en lightversion av bulimi, bortsett från att jag inte spydde. Jag mådde skit och åt som besatt. Kilona lade sig tillrätta i rask takt och det spädde på ångesten ännu mer.

    Till slut blev det någon form av självuppfyllande profetia. Jag sa till mig själv att jag inte kunde gå ner i vikt och det stämde. Jag gick verkligen inte ner.

    Jag tror inte att man ska tala övervikt med vem som helst hursomhelst. Men personligen hade jag nog kommit lindrigare undan om någon närstående tagit mig åt sidan och sagt:
    ”Hörrö du! Jag fattar att du mår skit, men vi löser det. Låt det ta den tid det tar, du måste hitta ett sätt att må bra och sluta hetsäta.”

    Gladkommentaren hatar även jag. Har hört den et antal gånger.

  9. Linnea
    2010/09/07 kl. 14:08

    Men att jag får höra att folk tycker att jag är tjock har inte fått mig att bli smalare. Jag tycker snarare att man kan ifrågasätta vad som är normal vikt. Den har dragits ner till att skelettet syns. Enligt mig har jag 10 kilos övervikt enligt vissa så mycket som 30 kilos övervikt. Det är en viss skillnad där. Hade jag burit på 30 kilos övervikt hade jag heller inte blivit glad men just nu vill jag bara klippa till dem.

  10. 2014/01/15 kl. 22:01

    This content is wonderfully written and smart. I know no other way to describe it. I agree with most of the points you make within this content. Thank you for writing such a great article.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s