Hem > Mammaliv > Hur arg kan man egentligen bli på en treåring?

Hur arg kan man egentligen bli på en treåring?

Det känns som om lilla Toddo gör allt tvärt emot HELA tiden. Jag känner mig så sjukt provocerad eftersom han har djävulsblicken. Det testas gränser från morgon till kväll. Just nu känns det som om vi hamnat i en jobbig svacka som vi inte kan ta oss ur. Jag är småirriterad på honom hela tiden. Något som han självklart känner av.

Innan har jag kört på varianten att inte uppmärksamma dåligt beteende, men nu blir jag arg. Därför att jag är så trött. Han får gärna kasta spagetti i håret på mig, det är helt okej och ganska roligt.  Jag ser att han i samma sekund som spaghettin landar i mitt burr blir förskräckt och undrar om han gått över gränsen. När han springer i väg på stan eller totalskiter i vad jag säger när vi som i eftermiddags var på kulturhuset, då blir jag sur. Eller värre, när han blir så arg att han fäktas efter mig eller lappar till Lovi. Då blir jag inte bara sur, då blir jag skogstokig. Småsaker bryr jag mig inte om, men när han ger sig på lillasyster eller någon annan då ser jag rött.

Idag blev jag arg. På en skala 1-5 blev jag en femma. Jag får lite ångest när jag tänker på det. Han är inte van vid att se mig sådan, jag tror att han blev rädd. Hur arg får man egentligen bli på sitt barn?

Advertisements
Kategorier:Mammaliv Taggar:
  1. 2010/09/15 kl. 22:11

    På en föreläsning förra veckan så pratade föreläsaren just om ilskan man kan känna mot sina barn. Hon berättade om ett tillfälle när hon var sjukt arg på sin son och hon hade frågat sin väninna samma sak som du ställer i bloggen ”Hur arg får jag egentligen bli, är det okej att jag blir så här arg?” Väninnan svarade med att säga ”Det är väl bra att X får möta ilska hemma innan han möter det utanför hemmet, på så sätt kan han lära sig hantera både andras och sina egna känslor”. Föreläsaren förklarade det som att eftersom världen som barnet kommer komma ut i är ofullkomlig, så är det bättre att barnet lär sig handskas med det hemma än att det kommer som en chock när de ställs inför det ute.
    Hon tog med ett citat från Winnicott som lyder ”Det vore tröttsamt för ett människobarn att behöva uppleva allsmäktighet när det redan har fått den mekanismen som gör att det kan handskas med frustrationer och relativa misslyckanden i omgivningen”

    Det blev lite långt med det kanske något att tänka på när du tycker att det är som jobbigast =)

    KRAM

  2. 2010/09/15 kl. 22:30

    Den frågan ställer jag mig också ibland. Det finns INGEN i världen som kan trigga mig så mycket som N. Jag blir också skogstokig ibland. Och ibland är det som ikväll när jag sa åt honom. ”Då är inte jag din kompis mamma” blev svaret. Arg som ett bi stormar han upp på sitt rum och smäller igen dörren. Pre-teen, när börjar sånt? 😉

    Efter en stund kom han ut ”Nu är jag glad igen mamma. Jag blev arg för att du sa åt mig att jag inte fick ta smör” (jag ville inte att han skulle äta BARA smör)

    Tror att barn ändå måste få se att det är ok att bli arg ibland.

    kram från en med en trotsig son hemma 😉

  3. 2010/09/16 kl. 8:49

    Jag tror att så länge man inte blir nivå 5 för allt, så måste man kunna få bli ordentligt arg på sitt barn när det gäller något viktigt. Att inte slå andra (speciellt liten lillasyster), eller att springa bort på en stor plats tycker jag är sådana fighter som är värda att lägga lite extra krut på. Det kan ju faktiskt hända hemska saker om han springer bort, eller om han slår så hårt att lillasyster faktiskt går sönder och får ont.

    Harry är väldigt stark trots att han ”bara” är 1½, så vi håller på att träna att man inte får slåss. Han slår dessutom jättehårt i ansiktet (mest på mig) och det är inte ok. En sådan sak tycker jag är ok att bli lite mer arg över, för det är något som är viktigt för både Harry och hans omgivning.

  4. 2010/09/16 kl. 12:07

    Det frågar jag mig själv varje dag just nu. Båda ungarna är i olika jobbiga faser där storasyster dessutom blir avundsjuk på lillebror, härmar hans beteende för att få uppmärksamhet och dessvärre knuffar honom och tar ifrån honom leksaker när han för en gångs skull är nöjd.

    Jag har gnällkänslig hörsel och min impuls är att bara slänga mig utför balkongen när båda skriker i kör. Har funderat på hörselkåpor men det skulle nog sända fel signaler hehe. Man borde hörseltålamodstestas innan man tillåts skaffa barn.

    Jag försöker bara tänka tillbaka på alla faser som passerats och finna tröst i förvissningen om att this to shall pass!

  5. 2010/09/16 kl. 16:23

    Ibland blir jag totalt skogstokig på mina älskade döttrar… De är 6½ och 5 år och testar gränser allt som oftast; men många saker skrattar jag bara åt. Det är ju mest när de går på varandra och skriker och bråkar som jag blir en ångande monstermamma. Det händer tack och lov inte så ofta nuförtiden 🙂

    Men jag tycker att det är helt ok att bli arg, bara man inte blir arg hela tiden 😀

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s