Arkiv

Posts Tagged ‘Livet’

Less på att vara mamma, less på att vara sambo

Idag känner jag mig  som en pizzabeställning, extra allt. Extra trött, less, irriterad och fet. Försöket till sockerfri vecka fallerade totalt igår kväll när jag bestämde mig för att äta upp de sista marängerna i sällskap med den sista grädden, bananen, chokladsåsen och vaniljglassen. Dagens lunch bestod av fem kanelbullar. Jag räddade dem från att bli gamla.

Jag mår dåligt. Har kommit fram till det nu. Är det en begynnande trettioårskris? Jag är rädd att tappa kontrollen över min viktminskning. Vill inte falla tillbaka i ett ätstört mönster, något som är lätt att göra när dagarna är svarta och min ”skiter- i- allt- mentalitet” slagit till. Jag är less på att vara mamma. Less på att vara sambo. Det är inte så att jag inte älskar mina barn och min sambo. Jag älskar dem mest av allt i hela världen. Men jag är trött. Så himla trött. I fantasin ligger jag naken på en strand. Någonstans på en öde ö den i karibiska övärlden. Där ligger jag och lapar sol. Känner de varma solstrålarna slicka min själ och torka bort tårar som rinner ner för mina kinder. I verkligheten har jag dåligt samvete för att Lovi står och skriker i sin spjälsäng och för att jag parkerat Toddo framför ”Rorri racerbilen” på dvd. Jag mår skit över att disken inte hunnit bli diskad idag och för att jag inte vet vad jag ska laga för mat.

Kategorier:Okategoriserade Taggar:

Alla borde gå i terapi

Jag erkänner att jag är ett hopplöst fall vad det gäller triviala vardagssaker. Fundamentala handlingar som att inte släcka lampor efter mig, inte rulla ut strumporna innan jag slänger dem i tvättkorgen eller att glömma ställa in mjölken – retar gallfeber på min sambo. Jag gör det inte av elakhet utan av gammal vana. Vi har olika sett att se på vad som är betydelsefullt här hemma. Min ”easy-going-mentalitet” är lite väl ”easy-going” för att bli fullt accepterad. Därför uppstår det ofta konflikter. Vi tycker olika saker om olika handlingar helt enkelt.

Jag är så glad på responsen av inlägget där jag skrev att jag inte vill vara sambo längre. Uppenbarligen finns det fler människor som lever i ett förhållande där det tjatas till och från, mer eller mindre. Jag personligen tjatar inte särskilt mycket. Det ligger inte för min natur, faktum är att jag sällan bryr mig om något. Så länge saker inte är livshotande eller direkt skadliga brukar jag låta det vara.

Igår kväll var Helena över. Vi drack rödvin och åt casewnötter, samt pratade, vände, vred, ältade och i dessa diskussioner kom jag till olika insikter om vem jag är och vad jag kan göra för att undvika konflikter i relationen. Idag bjöd Bambi på spontanfika efter dagishämtningen och vi gjorde samma sak. Pratade, spekulerade, ordade och klurade.

Alla människor borde gå i terapi. Vi pratar för lite i det här landet. Allt för att upprätthålla den fina fasaden. Varför vill alla männiksor verka leva det perfekta livet? Jag är LÅNGT ifrån perfekt. Jag är LÅNGT ifrån den perfekta partnen och ÄNNU LÄNGRE ifrån den perfekta modern. Finns det överhuvudtaget någon som är perfekt? Alla gör väl så gott de kan? Så även jag, trots att det blir lite blixtrar och dunder här hemma ibland.

Kategorier:Okategoriserade Taggar:

Jag vill inte vara sambo med dig längre

I morse fick jag ett utbrott efter att min sambo för tusende gången bad mig släcka lampan i hallen. Jag blir tokig! För mig är en lampsläckning den minsta problemet i världen. I mitt huvud rör sig allt möjligt förutom tankar om att släcka lampan efter mig. Om en människa gång på gång, dag ut och dag in tjatar om osläckta lampor. Då slutar det, som idag med att jag får ett utbrott. Ibland säger jag som jag tänker. Detta är en mycket dålig egenskap. Dels för att det inte är genomtänkt och dels för att det sårar. 

Varför säger jag så här? Egentligen vet jag inte riktigt varför. I stundens hetta känner jag exakt så. Jag älskar dig men vill inte vara sambo. Jag vill kunna ha alla lampor i lägenheten tända utan att någon klagar. Vi kan vara ihop men vi behöver inte bo ihop. Jag borde vara tacksam som har allt det där en kärlekstörstande singelmänniska drömmer om. Jag är glad och tacksam, men bara för det betyder det inte att familjelivet alltid är en dans på röda rosor.

Kategorier:Okategoriserade Taggar:

Hur fördelar andra småbarnsmammor sin tid?

Jag har haft fullt upp idag, trots att jag inte gjort något speciellt. Eller förresten. Jag har tvättat, handlat mat, lagat mat, matat bebis, bytt blöja på bebis, diskat, hämtat på dagis, gått förbi telefonbutiken och hämtat ut mitt nya headset, köpt en vattenmelon, fotat blommor på uteplatsen, ringt ett par viktiga samtal och slösurfat lite på nätet… 

Om jag kanske skulle försöka se till det jag faktiskt gjort, istället för att se till det jag inte har gjort. Då skulle jag nog känna mig lite mindre slappmamma.

Kategorier:Mammaliv Taggar:

Inspirerande boomerangeffekt

Det man sänder ut kommer tillbaka. Som en boomerang. What goes around comes around. Vet inte varför men det är så det fungerar i vårt universum.

Jag är en glad jävel. Fylld av energi och lust. Lust att leva, lust att upptäcka, lust att utmanas, lust att ställa upp, lust att hjälpa –  kort och gott lust till det mesta. Jag undviker att deppa i den mån det går. Saker som vi inte kan påverka finns det ingen anledning att ödsla energi på. Bättre att värna om vår kraft och lägga den på sådant som får oss att må bra.  Jag tror att det finns en mening med allt som händer och att vi alla ställs inför svårigheter för att utmanas.

I lördags hade jag en skitdag. En skitdag som blev en fin skitdag när jag läste två texter skrivna av två vänner. Nina Ruthström gjorde mig uppmärksam på ett inlägg skrivet av Lady Dahmer. Jag läste dem och blev helt varm om hjärtat. Den energin jag sänt iväg och som smittat av sig på Nina och Lady, kom plötsligt tillbaka till mig och jag blev glad igen. Ett bevis på att boomerangeffekten verkligen fungerar.

Kategorier:Okategoriserade Taggar:

Relationer – Kärnfamiljen

Vad kännetecknar en kärnfamilj och vad händer när kärnfamiljen spricker? Är det viktigt med en kärnfamilj och i sådana fall för vems skull? Detta är frågor jag grubblat över mycket den sista tiden. Människor i min närhet skiljer sig. Föräldrar bråkar och bestämmer sig för att gå skiljda vägar. Jag avundas dem inte. Vad är bäst? Att hålla ihop för barnens skull eller att se till sitt eget bästa? Personligen tror jag att det är viktigast att se till sitt eget bästa. Olycklig förälder = dålig förälder. Lycklig förälder = bra förälder.

Jag avskyr ”hysh-hysh-samhället” vi lever i. Om alla kunde släppa lös och vara lite ärligare kanske det skulle rädda många förhållanden ock äktenskap. Istället för att få hela världen att tro att man är världens lyckligaste kanske man ska vara ärlig och berätta om hur dåligt man mår. Genom att prata om problem och ventilera dem med omgivningen skulle säkert många skiljsmässor förebyggas. Ibland när jag är som mest ilsken och trött på familjelivet känner jag mig ensammast i världen eftersom alla andra verkar vara så samstämmiga och gulligulliga. Men så vips, skiljer de sig. Jag fattar ingenting.

Kategorier:Okategoriserade Taggar:

Rädd för livet

Vi vet aldrig vad livet har i sitt sköte. Vi vet det aldrig förrens vi är där. Där, mitt i ett sammelsurium av känslor, tankar, förstånd, rädslor, trygghet och galenskap.

Vi har en bild av hur vi vill att livet ska vara. Vi styr vår tillvaro till stor del efter de normer vi tror att omgivningen förväntar sig att vi ska göra. Livet… Jag säger då det.

Kategorier:Okategoriserade Taggar: